Man måste hålla det man lovar

I valtider lyfts många viktiga frågor. Och ibland görs utfästelser, som inte är så genomtänkta.

Just nu är det flera partier som lovar studieplats för alla under 18, eller ungdomsgaranti, eller mera välfärd (gärna i kombination med minskat skatteuttag). Det man lätt glömmer är att vi egentligen har allt detdär, det bara inte efterlevs!

Och vi har ingen större nytta av ännu en utredning, och ännu en förordning om det inte blir en förändring i praxis, dvs i dethär fallet i administrationens rutiner.

Redan som det nu är sägs det i åländsk lagstiftning att ingen får diskrimineras, tex pga ras eller handikapp. Men vad hjälper det vad som står i lagen, om det som sker oberoende är diskriminering? Och det mest spännande är att på Åland kan en studerande som blir diskriminerad inte vända sig till diskrimineringsombudsmannen, för diskrimineringsombudsmannen handlägger bara ärenden som gäller landskapets anställda, inte landskapets studerande. Så var finns rättssäkerheten?

I Finland och Sverige kan en elev med godkända grundskolebetyg söka vidare på sina betyg, men på Åland är det inte möjligt om man haft någon form av "specialarrangemang" (dvs anpassning) under grundskoletiden. Har man då haft det, kan man inte söka på sina godkända grundskolebetyg, oberoende av hur fina de är. Det finns inte heller någon särskild poängtabell man kan kolla för att se hur man ligger till, och vilka möjligheter man kan ha för att få en studieplats på en särskild skola.

Det som då händer är att man ska genomgå en prövning, som i bästa fall, är ytterst slumpmässig. Och söker man via prövning är skolan inte skyldig att anta eleven, om skolan inte vill. Det görs litet efter "hur det känns".Det kan tom bli tomma platser kvar på hösten på en linje, men eleverna som har sökt via prövning kan inte söka dehär tomma platserna! Är det rättvist? Och är det god ekonomisk planering?

På vilket sätt kan det vara billigare för samhället att låta studieplatser stå tomma, hellre än att fylla dem med lämpade och intresserade studerande? Lycéet brukar inte anordna någon prövning alls, eftersom man vill skydda elever med anpassad läroplan ifrån att misslyckas. Skulle det inte vara bättre att ge eleven en möjlighet att lyckas istället? För chansen till att lyckas i studierna ökar dramatiskt om man bereds en studieplats.

När "alla möjligheter i världen" blir "alla krav i världen"

Det pratas mycket om att vi curlar våra ungdomar för mycket. Gör vi det också i skolvärlden?

Här på Åland har vi en omfattande och mångsidig gymnasieskola. Man kan utbilda sig i yrkesämnen med en hel del allmänbildande ämnen också i paketet. Man kan plussa på med gymnasiestudier i kärnämnen, för att få möjlighet att söka till högskola sen. I gymnasiet kan man kombinera en uppsjö av kurser på ett personligt sätt. Friheten är stor, och möjligheterna minst lika stora.

Och jag tänker på att är det dethär som är en del av problemet? Vi vuxna vill så mycket. Vi vill så gärna att våra ungdomar ska få allt det bästa!

Vi glömmer så lätt att man inte alltid kan veta exakt vad man vill "bli när man blir stor". Som det nu är, gör man sina kursval till gymnasiet när man är 16. Likaså väljer man att hoppa på HUTH när man är sexton. Eller vilka kurser man än tar.

Men kan alla dehär möjligheterna börja kännas som krav? Eftersom man kan, så borde man avlägga allt som finns. Man kan känna att man inte är så mycket värd om man inte orkar med allt. Kanske ens föräldrar varken säger eller tycker så, men man kan ändå få en känsla av att man borde vara duktig i allt, för att inte missa några möjligheter sen. Så man plussar på och plussar på i schemat.

Och så "borde" man ju träna också, och vara social, och snygg, och resa och vara världsvan. Ja, och hitta en partner också.

Jamen, vi vuxna har ju redan svårt att se våra begränsningar och veta vad vi egentligen orkar med. Hur kan vi räkna med att våra tonåringar, med mycket mindre livserfarenhet, ska kunna vet när det är dags att dra på bromsen?

Som det nu är finns det ungdomar med stressymptom i gymnasieåldern. Eller ungdomar som tycker att det inte är någon vits att försöka, för de kan ändå inte leva upp till allt. Jag tror att en del av ungdomsillamåendet som det pratas mycket om just nu, kan ha med denhär saken att göra. När "alla möjligheter i världen" blir "alla krav i världen". Så ska vi väl inte ha det?

Vi måste vara tydliga med att: jo man ska jobba hårt. Men också tydliga med att det kan finnas andra alternativa vägar att gå. Det är inte världens undergång om man inte klarar allt på en gång. Och därför behöver vi också kunna erbjuda mera alternativa studievägar än vi gör idag!

För orkar man inte nu, så orkar man kanske sen.

.

Öppna skolorna för fritidsverksamhet.

Denhär texten har publicerats som insändare i båda åländska tidningarna. Jag tror att meningsfull och lättillgänglig fritidsverksamhet är bra för alla! Både på det kroppsliga och själsliga planet.

En liten tanke, som gäller Mariehamn. Naturligtvis gäller den också skola, åtminstone delvis.

Jag tänker såhär: Vi har strålande fina skolbyggnader i Mariehamn. Skolorna är betalda med skattemedel. I skolorna finns, när skoldagen är slut, en hel del verksamhet, till exempel idrott. Men inte så mycket som det kunde vara!

Om jag uppfattar saken rätt måste eventuella intresserade betala hyra. Och ofta är hyran för hög för att eventuell verksamhet ska kunna hållas igång. Det finns många duktiga och engagerade människor som är beredda att, på sin fritid, dra olika verksamheter för både vuxna och barn. Och det finns många föreningar som har problem med att hitta lokaler för exempelvis möten.

Jag tycker att vi ska släppa in idrottsföreningar, musikskolor, läxläsningsklubbar, pysselklubbar, dansgrupper i skolorna. Jag tycker inte att all fritidsverksamhet behöver vara vinstdrivande. Jag tycker inte att man, om man till exempel är ett gäng som kan ställa upp och ordna läxläsningsgrupp, behöver vara affärsmän.

Endel verksamhet behöver inte gå på plus. Endel verksamhet ska man kunna delta i utan att vara rik. Alla har inte råd med gymkort eller musiklektioner.

Om skolorna fylls med verksamhet efter skoldagens slut kan det väl bara ha positiv effekt? Det är bra om ungdomar som är över eftisålder har möjlighet till hobbyverksamhet. Minst lika bra för vuxna. Särskilt om man till exempel av olika anledningar är utanför arbetslivet, eller vill få nya sociala kontakter. Eller att man kan känna sig behövd, om tröskeln blir lägre för att engagera sig.

Det kan väl bara vara bra om vi kan fylla våra skollokaler med meningsfull verksamhet för alla?

Flexiblare vägar till vidare studier.

Jag vill fortsätta på temat alternativa utbildningsvägar.

Idag kan skolungdomar som söker till en utbildning inte med självklarhet räkna med att de efter avlagd examen kommer att ha jobb "för livet" i det yrke de valt. Samhället befinner sig i en ständig förändring.Här tänker jag att Åland, som det ganska överskådligt lilla samhälle det är, har alla möjligheter till flexibilitet.

Åland har en fin högskola, som i stor utsträckning samarbetar med näringslivet. Vi har ett gymnasium med brett kursutbud. Och på en del av utbildningarna på yrkesgymnasiet kan man läsa HUTH, dvs gymnasienivå i vissa kärnämnen. Allt dethär för att ålänningarna ska ha alla möjligheter till god och mångsidig vidare utbildning.

Som med alla stora och omfattande organisationer, blir det människor som hamnar mellan stolarna. Man har tex redan arbetat ett antal år, och inser att man måste vidareutbilda sig på Högskolan på Åland. Och där krävs det kanske avlagda gymnasiekurser.

Vi vet att HUTH inte fungerar på alla utbildningsprogram. Och det är inte heller möjligt att hur som helst hoppa på HUTH senare under utbildningen, trots att man kan ha blivit ytterst studiemotiverad. Och så finns det ålänningar som inte kan söka till lycéet, pga av de antagningskriterier de har där. Eller så kan man pga omständigheter ha misslyckats med att  genomfört lycéets hela kursprogram.

Men inga av dehär sakerna behöver vara något hinder för vidare studier!

Det vi behöver på Åland är ett litet aftonläroverk. Jag föreställer mig inget fullskaligt gymnasium med fullstort kursutbud, utan i första hand möjlighet till att få undervisning i de kärnämnen som behövs för att läsa vidare på högskola(motsvarande HUTH). Och kanske också hjälp med planering av studierna, och möjlighet till studiehandledning. På det sättet kunde vi få mycket bättre "flyt" både i utbildnings och arbetslivet.

Ett flexibelt och smidigt system tjänar både den enskilde studerande och samhället på! Vi vill ju ha våra välutbildade och kunniga ålänningar ute i arbetslivet. Och de allra, allra flesta vill vara just där: Välutbildade och ute i arbetslivet.