Att få ett barn med särskilda behov = att vara född med juridisk expertkunskap och stor stridsvilja?

Jag sitter här och filosoferar så smått. Kanske kommer dethär blogginlägget att vara föråldrat redan iom att den nya regeringen bildas. Jag hoppas det!

Nåja, till saken. Jag har nyligen skrivit en komplettering till ett bemötande angående ett besvär angående en studieplats... Ja, ni förstår vart jag vill komma? Jag är inte juridiskt kunnig. Jag är en vanlig mamma.

I dethär ärendet har jag följt anvisningar, som en vanlig mamma. Jag har inte anlitat en jurist. Jag är inte själv en jurist. Jag är väl medveten om att skolan mitt barn söker till har tillgång till juridisk expertis, och använder den. Och inte till mitt barns fördel!

Dethär har jag gjort:
-Jag har kontaktat skolan och ställt frågor.
-Jag har besvärat mig till skolan.
-Jag har kontaktat utbildningsavdelningen och diskrimineringsombudsmannen.
-Jag har kontaktat utbildningsministern.
-Jag har skrivit i tidningar och på facebook.
-Jag har pratat i radio.
-Jag har kontaktat förvaltningsdomstolen.
-Jag har startat en blogg.
-Jag har ställt upp i kommunal och lagtingsval.

Jag vill helt enkelt se om vårt samhälle ställer upp för dem som inte själv kan slåss för sig.
Och hittills har INGEN sagt: Låt mig hjälpa dig och lotsa ditt barn till en utbildning!

(Korrigering: Jo Folkis har gjort det! Men tyvärr ger det inte yrkesexamen, men massor av mognad och erfarenhet. Så tusen tusen tack till Folkis!!!)

Jag anser att en vanlig mamma eller ett vanligt barn med särskilda behov, ska skyddas av vår lagstiftning. Att föda ett barn med särskilda behov ska inte betyda att man förutom de utmaningar som det innebär i den vanliga vardagen, OCKSÅ ska slåss emot en stor del av omsorgs och hjälpapparaten. För att få hjälp måste man alltför ofta gå till domstol, eller på annat sätt juridiskt överbevisa om att ens barn har rätt till extra stöd, allt som man redan har olika expertutlåtanden om. Stöd som ofta inte kostar så mycket i pengar. Medan själva processen med ansökan, besvär, domstol osv nog kostar både pengar, tid och ork. Pengar, tid och ork som kunde ha använts för barnets behov. Så att barnet på slutändan kanske med tiden ska kunna klara sig själv och bli en del av samhällsbygget, i mån av förmåga, istället för att marginaliseras närmast per automatik. Vanligtvis av människor som inte är särskilt insatta i handikappfrågor eller handikapplagstiftning.
(Jag bara frågar: Vad blir månne dyrare i euro för samhället?)

Ja just ja: man kunde ju välja att helt enkelt sluta ha särskilda behov! Det glömde jag!

Studieplats för alla under 18 - och sen då?

Ja, och sen då? När alla under 18 har fått sin studieplats?

Det är väl det jag vill? Jag borde ju hjula av glädje, nu när det råder uppenbar konsensus mellan flera partier om att studiefrågan måste ses över! Och nu när de flesta verkar vara rörande överens om att antagningssystemet måste ändras, och resursfördelningen likaså.

Ja, jag är strålande glad! Men, jag tänker också vidare.
- Ja, alla med godkända grundskolebetyg ska kunna söka studieplats på lika villkor.
- Ja, alla under 18 måste ha möjlighet att studera.
- Ja, det ska finnas resurser för våra ungdomar att utbilda sig.

Men sen?
I dagens värld är ingenting oföränderligt. Väldigt få människor blir kvar hos en arbetsgivare ett helt yrkesliv. Det är inte ens säkert att man får jobba i samma bransch under alla sina år i arbetslivet.

Det måste finnas möjlighet också för "alla andra" att utbilda sig. Det finns hur många anledningar som helst till att man inte har kunnat bli allt man har kapacitet att bli, redan när man är 18-19. Om inte annat så mognar vi alla i olika takt. Förr i världen kunde man "gå till sjöss" om man inte riktigt visste vad man ville, och så utbildade man sig senare. Eller så utbildade man sig till något som det kanske inte längre finns jobb inom. Eller så har man lärt sig så mycket av sina år i arbetslivet att det helt enkelt är läge för kompletterande utbildning. Anledningarna är hur många som helst. Och då måste möjligheterna finnas, för oss alla!

Vi kan inte ha ett system där en del ska jobba till högre och högre pensionsålder, men där också fler och fler faller vid sidan om. Vårt system måste tillåta att man omskolar sig tex vid lång arbetslöshet eller fortsatt lång sjukskrivning.

Vi behöver också släppa in människor i arbetslivet som kanske inte klarar ett tempo på 110%, som kanske behöver viss handledning eller anpassning i arbetsuppgifter. Det måste vara möjligt att låta resurser mötas. Det ska inte vara så att man antingen är "sjuk" eller "frisk". Det måste finnas lägen emellan, och där måste vårt samhällssystem också kunna orientera sig!