Att få ett barn med särskilda behov = att vara född med juridisk expertkunskap och stor stridsvilja?

Jag sitter här och filosoferar så smått. Kanske kommer dethär blogginlägget att vara föråldrat redan iom att den nya regeringen bildas. Jag hoppas det!

Nåja, till saken. Jag har nyligen skrivit en komplettering till ett bemötande angående ett besvär angående en studieplats... Ja, ni förstår vart jag vill komma? Jag är inte juridiskt kunnig. Jag är en vanlig mamma.

I dethär ärendet har jag följt anvisningar, som en vanlig mamma. Jag har inte anlitat en jurist. Jag är inte själv en jurist. Jag är väl medveten om att skolan mitt barn söker till har tillgång till juridisk expertis, och använder den. Och inte till mitt barns fördel!

Dethär har jag gjort:
-Jag har kontaktat skolan och ställt frågor.
-Jag har besvärat mig till skolan.
-Jag har kontaktat utbildningsavdelningen och diskrimineringsombudsmannen.
-Jag har kontaktat utbildningsministern.
-Jag har skrivit i tidningar och på facebook.
-Jag har pratat i radio.
-Jag har kontaktat förvaltningsdomstolen.
-Jag har startat en blogg.
-Jag har ställt upp i kommunal och lagtingsval.

Jag vill helt enkelt se om vårt samhälle ställer upp för dem som inte själv kan slåss för sig.
Och hittills har INGEN sagt: Låt mig hjälpa dig och lotsa ditt barn till en utbildning!

(Korrigering: Jo Folkis har gjort det! Men tyvärr ger det inte yrkesexamen, men massor av mognad och erfarenhet. Så tusen tusen tack till Folkis!!!)

Jag anser att en vanlig mamma eller ett vanligt barn med särskilda behov, ska skyddas av vår lagstiftning. Att föda ett barn med särskilda behov ska inte betyda att man förutom de utmaningar som det innebär i den vanliga vardagen, OCKSÅ ska slåss emot en stor del av omsorgs och hjälpapparaten. För att få hjälp måste man alltför ofta gå till domstol, eller på annat sätt juridiskt överbevisa om att ens barn har rätt till extra stöd, allt som man redan har olika expertutlåtanden om. Stöd som ofta inte kostar så mycket i pengar. Medan själva processen med ansökan, besvär, domstol osv nog kostar både pengar, tid och ork. Pengar, tid och ork som kunde ha använts för barnets behov. Så att barnet på slutändan kanske med tiden ska kunna klara sig själv och bli en del av samhällsbygget, i mån av förmåga, istället för att marginaliseras närmast per automatik. Vanligtvis av människor som inte är särskilt insatta i handikappfrågor eller handikapplagstiftning.
(Jag bara frågar: Vad blir månne dyrare i euro för samhället?)

Ja just ja: man kunde ju välja att helt enkelt sluta ha särskilda behov! Det glömde jag!